Deadline är författarens bäste vän och fiende. På ett sätt längtar men efter det där datumet när de 100 000 orden, de 500 000 nedslagen eller de 350 sidorna är skrivna. Det är ju ett mätbart mål i författarskapet. Samtidigt är det strax före deadline som författaren börjar svettas floder eller som vissa som istället börjar frysa av allt stillasittande.

 

Deadlinekänslan ger olika symptom på olika människor. För min del är det i denna del av processen som jag börjar googla hur man övervintrar pelargoner med gott resultat, kollar vilka kurser som finns i koreansk matlagning eller startar en blogg. Hjärnan och hormonerna börjar bete sig annorlunda. Plötsligt kan jag bli väldigt arg, tappa livsgnistan och börja gråta för att nästa sekund nästan drömskt njuta av känslan av att vara författare. Humöret blir helt olika beroende på hur det går med skrivandet. Jag brukar krypa ner i sängen med datorn och skriva oavbrutet i högt tempo i kanske fyra timmar och sedan är jag helt utmattad och eftersvettas flera liter. Oftast är jag utsvulten och vill hälla i mig en stor påse chokladpuffar efteråt.

 

Men jag som älskar historia mer än nutid var tvungen att kolla upp vad en riktig deadline egentligen var. Och fenomenet uppstod i Amerika under inbördeskriget. På fängelset Andersonville fanns en gräns 19 fot innanför muren (träpalissaden). Om man passerade den inre gränslinjen så - bam bam.

 

Min deadline är inte lika blodig, men den närmar sig med TGV-hastighet och även om risken att bli skjuten är liten så vet vi alla att det kan kännas som om det är just precis vad som kommer hända.

 

Hur upplever du deadlines? Triggar de dig eller pulveriserar de dig?

 

Bilden är en gammal illustration av fängelset Andersonville. Och vem var egentligen den där Anderson? Någon kille från våra hemtrakter?

 

❤ Anna

 

.