En främmande värld

När jag började skriva min första bok Minnesbäraren var jag inte särskilt strukturerad. Jag hade ingen färdig plan eller ett synopsis att arbeta efter utan satte mig ner och började skriva. Allteftersom min historia växte fram hamnade jag allt oftare bakom mentalvårdens tjocka väggar, en för mig helt främmande värld som krävde mängder av research för att jag skulle kunna återge den.

Det var både obehaglig och skrämmande research. Jag fick lära mig om behandlingsformer som lobotomi, insulinchocker, elchocker, tvångströja, långbad och flera sorters tidig psykofarmaka med svåra bieffekter.

Ibland hamnade jag ännu längre tillbaka i tiden då behandlingsformerna var tortyrliknande och gick ut på att de antingen skulle göra väldigt ont eller vara oerhört skrämmande för att patienten skulle få något annat att tänka på än sin ”galenskap”.  Vad sägs till exempel om att patienterna brändes med frätande salva, piskades med nässlor, fjättrades, korsfästes, ja listan kan göras lång och extremt obehaglig. På dessa sätt behandlande man människor med svåra diagnoser som exempelvis schizofreni!

Det är svårt att föreställa sig hur vården av psykiskt sjuka såg ut förr, men det går. Jag har fått det bekräftat av personer som arbetat mitt i den här världen i hela sitt yrkesverksamma liv. En recensent som även arbetar inom psykiatrin skrev så här efter att ha läst boken. "Äntligen en deckarförfattare som är insatt och påläst om de psykiska sjukdomar hennes karaktärer lider av!"

Så hur gjorde jag då för att lyckas skildra denna främmande värld? För det första så läste jag väldigt mycket, skön- och facklitteratur, intervjuer och artiklar. Jag tittade på filmer och dokumentärer. Googlade som en besatt och kom över bloggar och brev om och av människor som kände till miljön. Skildringar skrivna av dem som varit med, både som vårdare och vårdtagare, var väldigt viktiga för mig. De hjälpte mig att komma in på själva vårdsalen. Jag pratade med många om ämnet och med en läkare om diagnoser och medicinering.

Man behöver inte alltid uppleva något för att det ska bli bra -  man kan ta till sig mycket kunskap på andra sätt och lyckas ändå. Det är mycket jobb att sätta sig in i ett helt nytt ämne, nästan som att skriva en universitetsuppsats, men det är samtidigt både roligt och spännande och i de allra festa fall absolut nödvändig för ett bra och trovärdigt slutresultat.  

/Kamilla

Fun Fun Fun - Research är det nya svarta!
 
Igår fick jag frågan: "Du måste väl göra massor av research innan du skriver". I tonen lät personen helt förstörd som om det var ett hårt arbete i klass med att rensa maskrosor och tistlar ur gräsmattan. Men då fick jag förklara att jag älskar ju researchdelen i skrivandet. Varför? Jo för att jag skriver om saker som intresserar mig så mycket att det skulle kunna kallas lätt besatthet. När jag skapade min polis i deckarserien Morden på Smögen hade jag hittat inspirationskällan för min karaktär i Beach Boys-trummisen Dennis Wilson. Jag läste på allt om surfbandet vars medlemmar än idag  är de som starkast format myten om Kalifornien. De har skapat musik och texter om ändlösa somrar, snabba vackra bilar och att livet på stranden med en surfbräda under armen är samma sak som att leva sin dröm.
 
När du ska välja ämne för dina böcker eller skriva för film så tror jag det underlättar i början att skriva om det man själv intresserar sig för och vill veta mer om. För man kanske lägger 100-500 timmar eller mer på researchen och sedan återstår några hundra timmar till för att skriva själva boken. Det är också genom att gräva i sina egna intressen som ens bok kan bli unik. Just nu finns det ingen mer än jag (tror jag) som skriver deckare från Smögen med en surfpolis i huvudrollen. Och det känns kul!
 
Jag inledde veckan med att skriva om var gränsen går för mig när det gäller research. Kanske ska hålla det lite för mig själv men en sak är säker och det är att allt jag har upplevt i mitt liv inklusive det som andra berättar för mig använder jag när det passar på olika sätt när jag skriver. Mitt största researchäventyr hittills var när jag flög till London och gick på Beach Boys konsert och dessutom intervjuade Dennis Wilsons ungdomsvän Billy Hinsche på en restaurang. Hela intervjun publicerade jag längst bak i Sillbaronen och jag vävde också in mötet i min historia. Det gick helt enkelt inte att låta bli. 
 
Det finns en del författare som jag tror erkänt att de testat ganska avancerade saker för att kunna skriva riktigt skruvade berättelser. Birgitta Stenbergs Europaserie och Ulf Lundells Jack kan vara exempel på det. Vad som är sant och inte i deras böcker får vi antagligen aldrig veta.
 
Alltså: Var inte rädd för researchdelen i ditt skrivande för den kan vara så otroligt inspirerande och rolig!
 
Berätta gärna vad du tycker om research...
 
Anna ❤❤❤
Vågar jag fråga?

Bok nummer tre är påbörjad och jag har kommit en bra bit på väg. De stora penseldragen är målade och jag vet vad den ska handla om. Nu kommer jag till detaljerna, vilket betyder att jag behöver fördjupa mig inom vissa områden.

Researcharbetet är oftast en rolig del av skrivandet. Inte så konstigt, eftersom det jag skriver om är något som jag är väldigt intresserad av. Under arbetets gång lär jag mig massor, men framförallt får jag träffa och tala med människor som brinner för sina specialistområden och mer än gärna berättar om dem. Det ger massor av energi och gör mitt arbete ännu roligare.

Ibland händer det att man drar sig för att fråga, men jag tror inte att man ska vara rädd för det. Den gångna veckan har jag i researchsyfte talat med en vapenexpert och en regionansvarig på Missing People. Deras ämnesområden skiljer sig totalt från varandra och deras enda likhet (förutom att båda heter Magnus :)) var att de med stor inlevelse och passion berättade om sina specialistområden. De flesta vill hjälpa till och framförallt pratar man  gärna om det man är bra på. Gå till dig själv. Hur skulle du göra om någon frågade dig?

Måste man återge allt exakt som det är i verkligheten då? Alla kanske inte håller med mig nu, men jag tycker inte det. Som författare tar jag mig rätten att ibland lägga till, skruva på och ta bort för att berättelsen ska bli mer spännande och flyta bättre. Skälet till att jag ändrar kan också vara att jag inte vill peka ut någon eller något. Självklart är jag noga med att det ska vara så korrekt som möjligt men jag tror att en deckare skulle bli ganska tradig om vi fick ta del av en polisutredning exakt som den går till i verkligheten.

Det är spännande och roligt med research men det finns faktiskt en uppsida till. Ibland kan den även vara en puff. Jag har skrivdagar som kan vara lite tröga (jodå, jag har också dem). Om jag tar en paus i skrivandet och ägnar mig åt research eller faktakoll får jag inte bara den där lilla pausen som jag behöver utan ofta också inspiration till mitt fortsatta skrivande genom nya infallsvinklar och uppslag som jag ramlar på.   

Jag kan  dock inte påstå att skrivandet går trögt just. Det är mest tiden som inte riktigt vill räcka till. Varför, ska jag berätta om i ett annat inlägg.

/Kamilla

 

PS: Under mitt samtal med Missing People-representanten förstår jag vilket enastående jobb denna organisation och människorna bakom den gör. Följ dem gärna på Facebook. Där lägger de ut alla efterlysningar och meddelar om de behöver hjälp vid eftersökningar då alla är välkomna att hjälpa till.