En främmande värld

När jag började skriva min första bok Minnesbäraren var jag inte särskilt strukturerad. Jag hade ingen färdig plan eller ett synopsis att arbeta efter utan satte mig ner och började skriva. Allteftersom min historia växte fram hamnade jag allt oftare bakom mentalvårdens tjocka väggar, en för mig helt främmande värld som krävde mängder av research för att jag skulle kunna återge den.

Det var både obehaglig och skrämmande research. Jag fick lära mig om behandlingsformer som lobotomi, insulinchocker, elchocker, tvångströja, långbad och flera sorters tidig psykofarmaka med svåra bieffekter.

Ibland hamnade jag ännu längre tillbaka i tiden då behandlingsformerna var tortyrliknande och gick ut på att de antingen skulle göra väldigt ont eller vara oerhört skrämmande för att patienten skulle få något annat att tänka på än sin ”galenskap”.  Vad sägs till exempel om att patienterna brändes med frätande salva, piskades med nässlor, fjättrades, korsfästes, ja listan kan göras lång och extremt obehaglig. På dessa sätt behandlande man människor med svåra diagnoser som exempelvis schizofreni!

Det är svårt att föreställa sig hur vården av psykiskt sjuka såg ut förr, men det går. Jag har fått det bekräftat av personer som arbetat mitt i den här världen i hela sitt yrkesverksamma liv. En recensent som även arbetar inom psykiatrin skrev så här efter att ha läst boken. "Äntligen en deckarförfattare som är insatt och påläst om de psykiska sjukdomar hennes karaktärer lider av!"

Så hur gjorde jag då för att lyckas skildra denna främmande värld? För det första så läste jag väldigt mycket, skön- och facklitteratur, intervjuer och artiklar. Jag tittade på filmer och dokumentärer. Googlade som en besatt och kom över bloggar och brev om och av människor som kände till miljön. Skildringar skrivna av dem som varit med, både som vårdare och vårdtagare, var väldigt viktiga för mig. De hjälpte mig att komma in på själva vårdsalen. Jag pratade med många om ämnet och med en läkare om diagnoser och medicinering.

Man behöver inte alltid uppleva något för att det ska bli bra -  man kan ta till sig mycket kunskap på andra sätt och lyckas ändå. Det är mycket jobb att sätta sig in i ett helt nytt ämne, nästan som att skriva en universitetsuppsats, men det är samtidigt både roligt och spännande och i de allra festa fall absolut nödvändig för ett bra och trovärdigt slutresultat.  

/Kamilla