Tjejen i solstolen bredvid

Att tjuvlyssna kan ju vara på gränsen till vad som faktiskt är etiskt okej och självklart får man göra det med sin moraliska kompass påslagen. Men faktum är att det är ett väldigt bra sätt att få idéer.

När jag var i Marbella sist låg jag en stund vid poolen. En rejält bakis brittisk tjej i 20-årsåldern kom och la sig i solstolen bredvid min och ringde sin kompis. Det var omöjligt att inte höra vad hon pratade om och det avhandlades allt från hur ett slagsmål började till spyor och bakfylleångest. Det här skulle hon aldrig ha berättat för mig om jag hade frågat henne, men genom att vara ”flugan på väggen” fick jag massa information som jag kan komma att få användning för.

Häromdagen lyssnade jag på Fredrik Backmans lysande sommarprat där han berättade att inledningen till En man som heter Ove kom till på ett liknande sätt. Han stod i kön i en affär och från den klagande mannen framför honom plockade han inledningen till sin bästsäljande bok. Tjuvlyssning kan alltså generera de där riktigt goda idéerna.  

Idéer har varit något av ett tema den här veckan på Författarlivet och vi har närmat oss ämnet från olika vinklar. Men hur vet man att en idé man har är bra då? Tyvärr har jag ingen aning. Det kan man väl egentligen heller aldrig veta förrän efteråt, vare sig man skriver en bok, startar ett företag eller uppfinner en skrivare för mänsklig vävnad. Det viktiga är att man själv tror på sin idé och brinner för den så mycket att man orkar ta den hela vägen in i mål. För i ärlighetens namn. Det där med att få idéer är det enkla i processen med att skriva en bok. Det är resten som är det svåra. :)

/Kamilla

 

Med en tom patronhylsa i handväskan
 

När jag var i Florida i vintras testade jag att skjuta pistol på en skjutbana i researchsyfte. Där träffade jag en person som med lite för blanka ögon berättade den ena historien värre än det andra. Som när han sköt en svart panter med armborst alldeles innan den skulle kasta sig över honom från en gren ovanför hans huvud. Han talade också om för oss vilket som är bästa sättet att lönnmörda en person på öppen gata med en kaliber 22. Sedan satte han ett maskingevär i händerna på min man och undrade hur vi svenskar hade det efter invasionen!?

Jag sa inte så mycket. Stod mest med gapande mun och undrade om han var på riktigt. Det var han ju så klart. Han var en sådan där galet skruvad amerikansk vapenentusiast i kamouflagebyxor och snaggat hår. Jag fick massor av idéer med mig hem från den här upplevelsen och som du säkert förstår kan jag inte låta bli att ta med honom i det manus jag arbetar med nu.

Häromdagen skrev Anna om hur många författare får nya idéer och inspiration när de är på resa. Jag håller helt och hållet med henne för jag är en av dem. Att komma till nya miljöer, möta andra kulturer och träffa människor som jag inte skulle träffa annars ger mig nästan alltid nya uppslag. En del använder jag, andra inte och några lägger jag på hyllan i bakhuvudet och plockar fram när jag behöver dem.

Jag tror egentligen inte att resan behöver vara särskilt lång för att inspirera och ge nya tankar. Ibland kan det räcka med att bara gå hemifrån och sätta sig på ett fik eller en uteservering och kolla på folk för att idéer till nya manus och skruvade karaktärer ska komma. Det gäller naturligtvis inte bara författare. Alla mår bra av lite miljöombyte då och då.

Hursomhelst tycker jag det är spännande hur slumpen gör att man ibland stöter på människor som fascinerar så mycket att man vill skapa en karaktär av dem. En del på ett bra sätt, andra bara helt galet skruvat.

/Kamilla

Bild: När jag kom hem till Sverige från Floridaresan hittade jag den här tomma patronhylsan från pistolskyttet i handväskan. Skönt att jag slapp förklara den i säkerhetskontrollen. :)

Vad triggar mig?

Jag har hittills skrivit två böcker, Minnesbäraren och Jägaren, och arbetar just nu på den tredje i serien om Stina Seger. Men vad var det som triggade igång min fantasi och gav mig den där första idén till att faktiskt sätta mig ner och börja skriva? I mitt fall har det varit tre totalt skilda händelser.

I min första bok Minnesbäraren var triggern en tidningsartikel om en man som var dömd till sluten psykiatrisk vård för ett ohyggligt brott som han hade begått. När han var på permission för att besöka sin mors grav tillsammans med två vårdare rymde han. Jag fick väldigt starka bilder framför mig när jag läste och kände direkt att det här är en perfekt inledning på en bok.  

I min andra bok Jägaren fungerade det helt annorlunda. Där var processen längre. Jag, och säkert du också, får ganska ofta vänförfrågningar från helt okända människor på Facebook som inte har vare sig några kopplingar eller gemensamma intressen med mig. När jag började gräva visade det sig att det många gånger är stora, internationella bedrägeriligor som döljer sig bakom exempelvis den där till synes sympatiske amerikanske soldaten.

I den tredje boken (som det är lite för tidigt att berätta om) var det en speciell miljö på en resa som var triggern och jag kände väldigt starkt att jag ville skriva om den.

Det intressanta är att det har varit tre händelser av helt olika karaktär som har fått mig att börja skriva mina böcker. Men alla tre tog fäste i mig, växte och utvecklades till en hel bok. Resan dit har naturligtvis varit väldigt lång men man kan fråga sig vad det var i just de här händelserna som gjorde att de blev en trigger för mig?  

I nästa inlägg kommer Anna berätta om man bör avslöja sin bokidé för andra eller om det är bättre att hålla den för sig själv. Det ska bli intressant att höra vad hon tycker. Det kan hända att vi tycker olika när det gäller just detta. :)

/Kamilla

Bild: Idag hände något fantastiskt! Jag fick en kartong från mitt fina förlag Bokfabriken full av Minnesbäraren. Vilken lycka!